bloodymaary

Pratade igår om hur jävla goa alla människor i Örebro var. Evelina påpekade att det var för att vi inte kände dem, för att vi inte hade några fördomar. Jag måste säga att jag håller med. Men är det inte lite sorgligt? Att för att vi ska kunna ge en människa en helt ärlig och öppen chans måste personen ifråga vara en ren främling. En person du aldrig har sett, hört talas om eller pratat med. Är det då vi verkligen skapar rätt intryck och kan förlita oss helt på oss själva? Är det då vi vågar öppna våra armar och inte bara är mottagliga utan även jävligt bra på att ge och bjuda på oss själva?

Är det inte sjukt egentligen? Hur mycket fördomar formar våra tankar.





(Nu hade jag ju pratat med ett antal som vi träffade i Örebro, men långt ifrån alla och vent är långt ifrån verkligheten)